Kände mig ganska nere idag så jag gjorde ett experiment. Jag ringde ingen för att se hur många samtal jag fick. Det blev en jämn o fin siffra. 0. Därför började jag titta i telefonboken, böckerna faktiskt, båda mobilerna. Jag kollade hur många inkommande samtal som inte var ett resultat av att jag ringde straxt innan eller samtal som var förbestämda (väckning osv.). Den senaste månaden kom det upp i den hägrande siffran 5. Jag antar att jag inte betyder tillräckligt för att man ska göra sig besväret att slå en signal, för att ens höra hur jag mår.

Jag lyssnar för tillfället på en ljudbok. Jenna Jamesons biografi. Även om våra liv är väldigt olika så finns det likheter. Hon var i min ålder när hon började slå igenom o få jobb och pengar. När hon för första gången klarade sig helt själv, hon hade tagit sig dit hon var på egen hand. Hon var på väg dit hon ville och hon gjorde det oberoende av någon annan. Hon sa att hon borde vara lycklig över att hon höll på att slå igenom. Trots det mådde hon jättedåligt. Hon var ren från droger och hade allt ordnat men det hjälpte inte. Hennes slutsats var, det spelar ingen roll hur bra det går för dig, om du ändå är ensam. Ingen att bry sig om, ingen som hjälper en, dag för dag. Jag förstår Precis.

Det var längesen jag kände mig behövd. Euforin över att jag fått jobb lade sig ganska snart efter att jag börjat och insett att det är ett jobb som vilket annat där du kommer bli skamlöst utnyttjad. Det bästa är att eftersom det är inom ett område jag tycker om så blir jag dumförklarad om jag skulle påstå nåt sånt. Det är inga problem att göra det här, för det är ingen som följer min blogg ändå. Varför skulle man göra det? jag har inget intressant att säga ändå.

Cheap Trick sa det bäst. I Want you to Want me. I Need you to Need me. Och jag, jag behöver verkligen känna mig behövd nu.😦

Jag ska inte besvära ditt liv med mitt gnällande längre. (Känns lite schizofrent och skriva detta eftersom bara jag kommer att läsa det).