Lyssna på denna när du läser detta för att känna så nära jag kände som möjligt.

“Looks really good! Huge improvement.” Var några av de sista orden jag hörde innan jag lämnade jobbet idag. När dem kom från en av mina chefer känndes det väldigt bra. Jag gick ut ur receptionen och satte på mig mp3n. Svängde runt hörnet på stenmuren och fortsatte längs vägen mot stan.

När jag hade gått runt fem minuter gick Enya – How Can I Keep From Singing på. Jag tittade ut till vänster om mig. Där spred den kulliga landsbygden ut sig. Som ett fluffigt lapptäcke av grönt och gult. Med flera stenkyrkor inom synhåll och kor som betade slött. Kaninungarna lekte i det mjuka gräset med föräldrarnas vaksamma ögon i nacken. Gullvivorna vid vägkanten trängdes med snödropparna som redan länge kämpat för att få vår uppmärksamhet. Jag drog ett djupt andetag och visst luktade det som den sommar det liknade. Vid horisonten började stora vita bommulstussar visa sig på den djupt blå himmlen. Det kan hända att det kommer ett regn i natt som kyler dem varma gatorna med sen mjuka beröring.

För en stund förlorade jag mig i idyllen och glömde bort lastbilarna som ven förbi mig bara någon meter från min sida. För en stund kom jag ihåg varför jag alltid har velat se mig om i England. Jag förstod hur så många konstnärer har blivit inspirerade här. Jag förstod varför britterna tycker så bra om sitt hemland.

Jag kunde se att trots att jag bara var en halvtimmes promenad från stadens larm så var naturen orörd och lika vacker som i peak district. Jag kunde se varför man är så värn om att behålla peak district som det är.

För en liten stund, dämpades hemlängtan och allt var bra.